Min fina lilla gammelmormor. 

Jag kan fortfarande inte förstå hur du kan ha lämnat oss.

Du sa att du skulle leva till 100 år, sedan till 110. Du skulle aldrig lämna oss. 

Jag kan inte förlåta mig själv hur jag missade chansen att se dig en sista gång.

Få ge dig en sista kram. 

Men jag ville inte kliva ur bilen när mormor skulle lämna av saker till dig. 

Jag orkade helt enkelt inte. 

Hur kunde jag vara så dum.

Men hur skulle jag någonsin kunna veta att det var sista gången jag skulle få se dig?

Jag fick chansen att träffa dig igår på sjukhuset, men jag var inte stark nog. 

Jag ville inte minnas dig så.

Om jag vill får jag se dig idag. 

Men jag vill inte minnas dig så. 

Den här bilden är den enda jag har på dig på senare år. 

Jag vill minnas dig som en pigga och starka lilla tanten som du faktiskt var.

Hon som kunde prata i evigheter om bara nonsens! 

Hon som bytte samtalsämne 1345 gånger på en minut! 

Hon som hade det häftigaste håret som jag visste - när jag var liten.

Hon med rynkorna på näsan och öronen. 

Den mest underbara personen i hela världen. 

 

Om du bara såg mig nu. 

Du ville alltid att jag skulle ha brunt långt hår igen. 

Du hann aldrig se det igen. 

Jag kommer aldrig få krama om dig och höra "Hejdå lilla gumman".

Du har alltid funnits där. 

Du har alltid varit min bästa gammelmormor som jag varit så stolt över.

Jag hoppas också du varit stolt över mig.